Blå havet viskar andas

Sverige är sig likt, på sina sätt. Vi köper nya bilar och vi målar om. Kommer på något klokt då och då. Det där då och då har jag tänkt mycket på. Vi är så. Oss lika.
Om man ser stort på det har inte mycket hänt. Vi klipper fortfarande gräset, fast nu sparkar samtidigt Hells Angeles ner en pensionär. Vi sätter fortfarande en blind tro till oss själva som något av ett utvalt släkte medan pundare gör vad pundare gör och dör, åker ut och in och dör igen. Trots att smutsen är borta från gatorna flyr vi staden i jakt på öppna vidder. På landet enas vi som folk, vi måste bara köra igenom förorterna på vägen ut. Sen vajar vinden och rosenbuskar blommar, havet glittrar om det inte vore för algblomningen. De kan vi inte skicka hem var de kom ifrån. Vi bygger pool och använder havet som avfallshink.
Men då och då måste vi göra någonting storslaget. Vi måste sätta rekord. Då är det viktiga viet. Därför knuffar vi vissa utvalda, av blod eller talang, upp för branta backar, bort från skiten. Rakt in i solen. Huvudsaken är heller inte att de faktiskt gör någonting bra, utan att vi är gement övertygade om att de faktiskt gör någonting stort. För Sverige. För viet.
Därför turnerar Lillbabs än. Därför röstar folk i Idol. Därför säljer Aftonbladet lösnummer på kungabröllop.
För högst av alla har vi knuffat ett gäng, en familj av kunglig ätt. Av blod är de utvalda att stå längst fram och göra allt bra. För har dem det bra så har vi det bra. Folket enat, Solliden i sommarprakt. Sverige har skavsår i blodet och hoppas att om vi ger några fri gata så ska det gå över.
Därför stöder vi idiotin. Därför är vi fortfarande en monarki. För att vi tror blint på det goda livet. För ett utvalt fåtal att spegla oss i. Att anamma, att faktiskt känna från alla direktsända födelsedagar i soffan, från julaftnar med kalendrar med folkdräktsorgier.
Nu gifter de sig. Snart. Vi ska bara ladda i något år först. Hinna ta ledigt så vi inte missar, klippa ut tidningssidor för att minnas hur väl ställt allt var. I en park ligger några hemlösa. Då får Viktoria och make Haga slott av självaste stadsministern. Och alla nickar glatt och står kvar längst bak i bostadskön för en sunkig etta som kungen inte skulle använda som soprum. Logiken kan någon påkalla. Då svajar viet men enas fort bakom konungen. Längst fram, spetsen av oss. Vi.
Nej, monkarkin är inte hotad så länge vi då och då vill göra något bra. Vara någon. Genom dem kan vi. Sverige kommer alltid vara sig likt.
Snart måste de i skolorna bara börja lära ut hur man blundar. För det som inte är fullt så bra, som vi inte vill stå för. Blundar och tänker på kungen. Eller Ingvar Kamprad. Svajande kornfält, friska vattendrag, vetskapen om allt fantastiskt vi gjort. Vi är ett.

Jag vet att man borde säga sådant man hela tiden går och tänker på. Vet att det blir bäst så. Men det är långt mellan vetskap och handling. Mod har jag här inte mycket av. Tålamod har jag nog ett helt liv av. Just i det här fallet.

Åskan gick den kvällen du försvann. På riktigt, bådadera var alldeles för på riktigt. Det rycker i Paradis-Oskars minne, i Per Hagmans oro. Allt det där som jag inte tänkte på mer. Rymmarfötter och ett eremithjärta som ömkar sig själv, vad oddsen är har jag inte mod att spekulera i. Det låg oväder i luften men det lade sig när du försvann. Kanske rings vi, så där som man inte tror är på riktigt. Kanske kan jag berätta hur det egentligen var. Inte för att jag ljugit. Bara för att jag kanske kommit på det. 

Är glad för att jag ska spika imorgon. Helt upprymd, kan inte sova för att jag tänker på spikandet som kommer. Det är helt galet, handlar på sin höjd om två slag. Ändå slår hjärtat glädje varje gång jag tänker på hammaren. Funderade på att göra det nyss, men det är nog för sent och jag vill inte väcka någon. Ser verkligen fram emot det här.

Det är en speciell känsla att komma hem till ett hem som håller på att bli ett halvt hem. Sakta men säkert. För att efter en tid bli någon annans hem. Samtidigt som det gör fruktansvärt ont är det vackert njutningsfullt. Det gör inte gott att ge upp allt det andra, allt som återstår är materialismens spillningar att fördela. Ett snyggt jack ska det bli. Det här kommer alltid vara materialismens högborg för mig. Här sitter jag nu och tittar tillbaka över dåliga val och bra sådana, kan inte bestämma mig för vilka som är vilka. Default mode är att det ska gnaga, skava, slita. Lite. Allt ska vara så vackert runt omkring men falla genom handen som dimma när man försöker fånga det. Eller blir för rädd för att försöka. Då ska det som giftgas rensa, skala av. Ta tillbaka.

Där är jag nu. Feg eller modig spelar ingen roll. Ensam. Bra eller dåligt kan kvitta. Blir dock inte av med den lustfyllda känslan. Den jag inte vet vad som fött. Kniven av njutning som vrider sig under min skuldra av att komma hit. Se hur allt sakta går tillbaka till noll. För att kanske väckas. Det är som med havet och vågorna, vidderna och vinden. Att sakta se någonting försvinna är en märklig process. För mig liknar det någonting som snabbt pikade för att sedan återvända neråt igen till den naturliga utgångspunkten. En hit-listeartist eller aktieportfölj. Eller mitt liv. Som sakta återgår mot vinter, materialistisk pinal efter pinal. Känslorna lade vi åt sidan för bra många mil sedan.