Varje löparsteg är ett avtryck
Hans ben känns som torkat renkött när han går ned i startposition. Framför sig har han 25 varv runt Sportcentrum i Norrtälje. ”De är mer rädda för mig än vad jag är för dem”, är den mening som går igenom hans huvud de skälvande sekunderna innan startskottet går.
Det slutar bra. Anders Riströms tredje lopp på lika många dagar resulterar i att han även under den sista tävlingsdagen får kliva upp på prispallen. Han slutar trea på 10 000-metersloppet och totalt sett har veteran-SM varit en stor framgång. Tidigare har han slutat på andraplatsen på både 1500- och 5000-metersloppen.
Hemma vid köksbordet i Grubbnäsudden tre mil norr om Kalix några veckor senare lägger Anders Riström fram sina tre medaljer på det välanvända furubordet. Utanför det gula huset som han tog över efter sina föräldrar betar sju brunspräckliga kor lojt. Det här har varit hans hem sedan han var sex år gammal.
– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här utan sjön. Men med den är det som att flytta till ett nytt ställe varje dag. Det här är perfekt, säger Anders Riström och pekar mot vattenspegeln några hundra meter bort.
Han måste ta av sig glasögonen. De gör mer skada än nytta. Anders Riström visar hur en grenprojektil kom flygandes från sidan i den starka vinden och slog sönder hans vanliga glasögon. De han tar av sig nu är ett reservpar han letat fram. Arbetet i skogen är slitsamt, just nu röjer hans egna företag ledningsgator utanför Kuivakangas.
– Jag arbetar även som tidningsbud och med det egna jordbruket. Men träningen kommer först.
När Anders Riström var 50 år bestämde han sig för att börja tävla. Löpningen hade alltid bott i honom, men han kände att han behövde någonting mer för att behålla kärleken till den. Därför värmde han för sex år sedan upp i Vuollerim.
– Jag tänkte att där vet ingen någonting om mig. Där får jag vara i fred.
Tävlingsdebuten var gjord. Representanter för Morjärvs SK hörde av sig och nu är det med det klubbemblemet på bröstet han tävlar. När det blev problem i styrelsen klev Anders Riström in som ordförande. När sedan ekonomin i distriktet krånglade hjälpte han till där som sekreterare. Båda gångerna för att inte riskera en nedläggning.
– Det var nödvändigt för att jag skulle kunna springa. Helst hade jag sluppit, men det är roligt och har gett mig mycket mer, säger han och berättar vilka friidrottshöjdare han fått chans att träffa.
Sex dagar i veckan tränar Anders Riström. Trots att de lärda dividerar i om begreppet elitmotionär existerar, så tycker han att det är vad han är. Han kan inte mäta sig med eliten på tävling, men tränar nästan lika mycket.
– Löpning är livslångt lärande. Jag älskar att det är så enkelt, man behöver inte tänka på någonting.
Han pekar ut genom fönstret igen, förbi de två pelargonerna. Hans ögon lyser upp när han tänker på alla de intryck han får under sina löparrundor. Dofter hans näsa snappar upp, saker han ser som hans ögon kanske missat om han inte löpt. Allt det där som gör honom positiv och glad. Men Anders Riström medger att han gruvar sig för vissa pass.
– Här mitt emot bor min moster. Hon är 90 år men går två kilometer tre gånger om dagen. En del kalla vinterdagar brukar jag se henne gå förbi och då är det bara att ge sig ut.
Anders Riström lägger upp ett av de seniga löparbenen på stolen bredvid. Han bär sin Runners World-tröja med stolthet och bläddrar ivrigt i magasinet Runners för att förstärka något resonemang kring vad som är större delen av hans liv.
Som 56-åring kan skadorna lätt komma, men Anders Riström känner sin kropp och vet hur mycket den tål. Han har även börjat med yoga för att hålla sig smidig. En kvinna gör övningar på ett glansigt uppslag och Anders Riström visar vilka han inte klarar.
– Målet är väl att vara något sånär vältränad när man dör.
Att göra någonting är viktigt för Grubbnäsuddens egen långdistanslöpare. Skulle han inte ge sig ut på vägarna avvägt nära maxpuls, så skulle han skriva. Det är enligt honom ungefär samma sak att både skriva, springa eller måla.
– Det är viktigt för mig att lämna avtryck. Syns man inte så finns man inte, antar jag.
Kommentarer
Trackback
